Känner ni igen den ljushåriga pojken på bilderna? En väldigt snäll, omtänksam pojke, som alltsom oftast hamnar i trubbel, på grund av ofta rena olyckshändelser eller rentav dåligt uttänkta ideér... Det är Emil i Lönneberga ni tittar på, min son skulle man kunna säga!

Arma barn skulle mamma Alma säga.... Förgrymmade unge, skulle pappa Anton säga... Och mamma Annica säger som Alma; Arma barn...

Vad får du alla ideér ifrån? Som gör att dina dagar kantas av trubbel... Du som egentligen är rädd för det mesta, som inte vågat sova i egen säng förräns nu, för att du är mörkrädd... Som är rädd för de stora killarna, som springer fort och slåss hårt... Som har fullt sjå med att tala om för oss här hemma hur mycket du älskar oss, och får dubbel kärleksförklaring tillbaka... Som gråter floder om lillebror kommer lite för långt bort, han kan ju faktiskt bli påkörd och dö...

Arma barn, våga stå upp och visa vem du är, våga visa att du är en mjuk och skör pojke, och var stolt för det! Våga säga nej när du vet att något är fel, om kompisen vänder dig ryggen så var det ändå ingen kompis...

Lilla stor gubbe, mamma älskar dej!!!        

Jag ska påminna dej varje dag om allt bra du gör också, för tänk vad du kan mycket! Du är artig, du tänker på dina vänner, du är givmild, du är duktig att bygga lego, du är duktig för det mesta med lillebror, du är fenomenal på att skriva och läsa, och du är det sötaste troll som går i ett par skor!!! Glöm inte det!